|
In memoriam Alfina"Alfa" * 3.7.1993 † 24.8.2007
Alfa är min egen uppfödning och att hon skulle kallas "Alfa" var det ingen tvekan om i vår familj där alla kör med Alfa Romeo :-) Redan i valpkullens planeringsskede var det klart att en tik skulle stanna hos oss. Alfa var den första tiken som kom ut efter sina fyra bröder. Hon var liten och halvdöd vid födseln. Tack och lov hade jag en erfaren uppfödare som skötte om förlossningen annars är det inte sagt att Alfa hade överlevt. Alfa fick aldrig någon riktig fin Beardie-päls utan hon blev lite på "hälft" hela hunden. Såhär på gamla dagar har jag valt att klippa pälsen på henne då hon avskyr att bli borstad. Vi försökte oss på ett par utställningar då Alfa var liten, men då hon mest var rädd tyckte jag det var onödigt att plåga henne med det. Hon har fått leva ett lyckligt liv som hemmahund. Alfa är en väldigt snäll, glad och mycket tillgiven Beardie-tös, som fungerar väldigt bra trots brist på skolning (hundskolan var bredvid en skjutbana och vid varje skott flög Alfa upp i min famn, så vår hundskolkarriär blev kort). Om Alfa är lös behöver man kalla på henne bara en gång så kommer hon som skottet. Vad gäller godbitar har Alfa alltid utan att tveka slukat godbiten nästan med givarens fingrar och allt :-) Alfa bor hos mina föräldrar där hon är uppvuxen och alltid har bott. Om de reser bort är hon här hos oss, men hon trivs bäst hos mina föräldrar. Saknaden efter Alfa är stor :-( Vi är ändå enormt tacksamma över att ha fått ha henne så länge och frisk. Tack för de 14 år du gav oss kära Alfa!
Miranda "Miri" * 16.11.1990 † 29.10.2004
En dag ca 2 år efter att Gina åkt till hundhimlen såg min mor en annons i tidningen att det fanns Bearded collie valpar till salu i vår stad. Hon slängde tidningen under marsvinet, men fiskade upp den och klippte ut annonsen utan att säga något satte hon den på anslagstavlan. Jag började gnälla om att få gå och se på valparna direkt jag såg annonsen. Min far sa: "Du är ju såld om du ser dem!", jag sa: "Jamen, jag vill!", min far sa: "Du vill vara såld!". Jag fick min vilja igenom och vi åkte för att ta en titt på valparna. Min far blev såld! Han sa redan vid första besöket: "OM vi tar en, tar vi den där." Och den blev det, en julklapp som vi fick hämta i januari. Miri var min första riktigt egna hund. Vi tränade lydnad, agility och gick på några utställningar. Miri klarade sig såpass bra att hon kunde användas till avel. Hon fick en valpkull på 9 valpar! Den sommaren var valparna mitt sommarjobb. Tyvärr upptog mina studier på annan ort så mycket av min tid att hundhobbyn blev lidande. Miri och hennes valp Alfa mådde bättre hos mina föräldrar i egnahemshus med stor trädgård än i min lilla etta på studieorten. Miri hade ett typiskt glatt Beardie-humör. Vi gjorde ett lynnestest där hon tyvärr blev konstaterad skotträdd. Jag gjorde misstaget att ha henne i bilen och vänta på sin tur hela dagen, hon var så stressad och trött. Då det var dags för skotten tänkte hon nog "Nä, nu räcker det, nu ska jag hem!" och hon drog för fullt bort från plan. Hon hade aldrig varit rädd för skott innan den dagen och var det inte heller efter den dagen. Miri var snäll och tillgiven. Vallinstinkt hade hon också och skällde åt alla, som vågade gå förbi vårt hus:-) Miri tvekade alltid och betedde sig som om hon trodde att man skulle försöka förgifta henne då man erbjöd henne en godbit. Hon snusade först noggrannt och så tog hon godbiten försiktigt mellan framtänderna och njöt av varje smula, fullständig motsats till Gina, Alfa och Perla :-) Miri blev nästan 14 år. På gamla dagar fick hon njuta av kort päls (hon hatade att bli borstad). Hon blev också döv på slutrakan och bakbenen bar dåligt tills hon en dag, efter att med mediciners hjälp ha orkat nästan ett extra år, inte slapp upp mer. Det var med tungt hjärta jag måste ta beslutet att låta henne åka till hundhimlen. Saknaden är fortfarande stor. Miri var och förblir en speciell hund med sin egen vrå i mitt hjärta.
La-Jun Allergina "Gina" * 30.5.1974 † 17.2.1989
Gina var en mycket speciell hund, som knappast någon som mött henne glömmer. Då jag föddes var Gina 5 månader gammal, min far var i armén och min mor försökte klara sig ensam med valp, baby och marsvin :-) Då min mor åkte in på BB för att föda mig hade hundvakten en egen baby. I hopp om lite lugn och ro knöt hon fast Gina i soffbenet, efter en liten stund stod Gina i dörröppningen med soffan i släptåg :-) Gina hade stor vallinstinkt. Då jag var liten och på villan började söka mig mot stranden ställde sig Gina i min väg och skällde för att alarmera mina föräldrar. Gina var lite miljöskadad och försökte äta upp först borsten och sen den som höll i den om man inte trodde med mindre. Hon ansåg sig nog vara flockens ledare. Om något blev kvar på matbordet stod hela hunden på bordet och åt då man kom in nästa gång. Försökte man ta något av henne morrade hon och trodde man inte bet hon. Hon fick trots det leva ett lyckligt liv som älskad hemmahund i 15,5 år! Saknaden efter henne var stor och knappa två år var vi utan hund tills Miri kom. |
